mhew.

Det gör så fruktansvärt ont när känslor är iblandade.
I just det ögonblicket känns det som om livet aldrig mer kommer bli sig likt och att skälen till att faktiskt fortsätta försvinnet.
Mattan rycks undan.
Solen slocknar.
Stjärnorna lyser inte mer.
Ensamheten har aldrig varit så påtaglig.
Mörkret aldrig så mörkt.
Monstren kommer krypande och viskar.

Det gör ont, så fruktansvärt ont.
Hjärtat har slutat slå och lungorna vill inte längre andas.
Jag skulle lika gärna kunna dö, för det är så det känns.
Om och om och om och om och om och om och om igen.

Jag besitter inte den styrkan jag behöver för att ta mig igenom det här.
Jag har inte orken.
Kanske inte ens viljan.

Jag behöver en kompass, en karta, något som underlättar, något som får mig att välja rätt väg. Den utan blod och långa nätter. Den väg där det måste finnas ett ljus, något som får mig att orka, vilja, kunna fortsätta gå.

Om detta var ett krig så förlorade jag, snabbt men inte smärtfritt.
Jag önskar det fanns ett sätt där man slapp känna och veta.
Jag vill inte!
Jag har aldrig önskat mig något så mycket i hela mitt liv som jag gör nu. För det spelar ingen roll vad människor säger, värdelösheten och frågan om det fanns något jag gjorde fel eller kunde gjort annorlunda finns där. Som en tagg under huden, svider, värker, bultar, smärtar.
Det finns så många sätt men inget är rätt.
Alla gör någon ont.

Jag önskar dig tillbaka, jag skulle göra vad som helst.